Finns det plats för mig i sossarna?

Jag var 21 år när jag fick min första tillsvidareanställning. Det var 1998, på Dala-Demokraten. I somras sa jag upp mig från Aftonbladet. Jag inledde alltså mitt yrkesliv med 12 år av fasta anställningar.

Det har varit en väldig trygghet. Jag har kunnat bli sjuk utan att oroa mig för ekonomin. Jag har haft fem veckors semester om året. Jag kan inte ens räkna upp alla förmåner som kollektivavtalen har gett mig.

När jag bestämde mig för att starta eget och börja frilansa som skribent var det som att stå på en klippa. Jag skulle hoppa, men jag visste inte vilket hav jag skulle landa i. Jag oroade mig för pengarna, för att bli sjuk, för att inte kunna dra in ett enda jobb. Om jag väl fick ett jobb, var jag orolig för att inte kunna slutföra det.

Jag hade tusen fjärilar i magen. De höll mig vaken om nätterna med sitt fladdrande.

Ett år senare känner jag mig fri som en fjäril. Att själv dra in jobben och slutföra dem är en känsla av makt som är svår att beskriva. Ingen annan har ansvar för mig. Jag står på egna ben.

Jag behöver den upplevelsen. Efter tio år på samma arbetsplats kände jag mig beroende av min arbetsgivare. Till slut visste jag inte om jag verkligen var kompetent, eller om det bara var anställningsbeviset som höll mig flytande.

Jag erkänner. Jag vet inte hur snåriga regler drabbar småföretagare, eftersom jag överlämnar pappersarbetet åt min revisor. En försäkringsmäklare ser till att jag är trygg om olyckan skulle vara framme. Jag har inga anställda och jag har aldrig hamnat i en tvist med en uppdragsgivare. Min bild av småföretagandet är nog ganska rosenröd just nu.

Men det här med makten och friheten. Det beskriver många småföretagare som det bästa med att vara sin egen.

Finns det plats i socialdemokratin för sådana som jag? Som skapar sin egen försörjning och därför inte passar in i den klassiska motsättningen mellan arbete och kapital?

Jag hoppas det. I den socialdemokratiska framtidsdebatten vill jag säga: Jag är småföretagare. Jag njuter av det. Jag betalar gärna min skatt utan att klaga och om jag får några anställda ska jag gladeligen teckna kollektivavtal. Mitt sätt att försörja mig rubbar inte min tro på solidaritet och människors ansvar för varandra.

I gengäld vill jag att socialdemokratin adderar mig och mina småföretagarvänner till sin världsbild. Och underlättar vår verksamhet så mycket det bara går. Så att vi kan vara med och bygga landet.

Åsa Petersen

(Denna krönika är publicerad på NSD:s ledarsida i dag. Eftersom texten inte finns på nätet än lägger jag ut den här så länge.)