Anders och jag, midsommaraftonen 2009. Gustav Frykholm fotograferade.
Jag vill säga några ord om Anders Wallner, som kandiderar till partisekreterare i Miljöpartiet. Det här är en blogg från en vän, till en vän.
Anders hör till min allra innersta krets. Den handfull människor jag kan spilla ut hjärtat för när som helst. Det innebär inte att vi har daglig kontakt. Nästan 100 mil skiljer oss åt – plus allt annat som ligger i vägen i vardagen. Ändå är Anders en av mina självklarheter. Jag blir varm av vetskapen att han finns.
Vi möttes på Stockholm Pride 2007, när Anders var presschef och jag bloggade för Aftonbladet. Vi sprang åt varsitt håll hela tiden, fullt upptagna av våra roller. Men hur många mobiler som än pep och hur många människor som än slet i honom, var Anders alltid lugn och fokuserad i mötet med mig som journalist. Det fanns inte ett problem han inte kunde lösa, Anders fixade allt.
Jag blev grymt imponerad. Och jag tyckte han var så snygg! Jag skojade om det på min privata blogg. Med lite otur kunde det ha klassats som sexuella trakasserier. Men det visade sig att Anders hade samma humor som jag. Vi blev kompisar. Det växte till vänskap.
Jag bodde ju i Stockholm på den tiden. Jag kände mig ofta ganska ensam, trots hundratals kompisar och tusentals mingelpartyn. Jag längtade ofta efter äkta samvaro, de där stunderna när tiden stannar för att samtalet djupnar.
Bland Anders och hans närmaste fann jag sådan samvaro. Via Anders fann jag Anna, som introducerade mig för Gustav, som… Numera ser jag mig som en del av deras storfamilj. Anders och Anna fick Abbe, som precis har fyllt ett år och lärt sig gå. Anders blev ihop med Robin, som är en av Stockholms bästa kockar. Söndagsmiddagarna i storfamiljen gör mig lycklig.
Även politiskt och ideologiskt har Anders betytt mycket för mig. Jag är uppvuxen i socialdemokratin, den är mitt självklara hem. Om jag i dag ska försöka etikettera mig politiskt blir det något så komplicerat som ”rödgrön queerfeminist”. Inom hela detta politiska spektra är Anders en utmärkt samtalspartner. Han kombinerar en stark känsla för solidaritet och rättvisa med övertygelsen om att tillväxten måste vara ekologiskt hållbar. Han kritiserar den rådande mansrollen ur ett feministiskt perspektiv och är en intellektuell hbt-aktivist. För Anders är normkritiken självklar. Han ser alltid individen i kollektivet.
Sedan håller han ju på med partipolitik också. Som fritidspolitiker i Stockholm och språkrörssekreterare åt Maria Wetterstrand sysslar Anders med realpolitik. Kompromisser, sakfrågor, finna lösningar, gå halva vägen var… Det är inte min starka sida. Jag vill inte behöva ”köpa hela paketet” som partipolitiker ofta måste.
Anders ”köper hela paketet”. Men lyckas ändå med konststycket att varken svika sitt parti eller sig själv. Kanske beror det på hans bakgrund i miljö- och fredsrörelsen. Anders brinner för sakfrågorna och har fattat beslutet att påverka dem genom partipolitiken och den representativa demokratin. Han är en av Miljöpartiets ”kärleksfulla kritiker”. Han ger inte upp, han vill förändra på det sätt som går. Han är en slitvarg.
Jag tycker mycket om honom.
Åsa Petersen 